like a child misses their blanket
jag vet inte om det är typ hormonerna som spökar och jag har blivit som en klimakterieplågad kärring, men jag har verkligen upsies and downsies på dagarna. ena dagen känns det som att jag inte saknar över huvudtaget och att det bara skulle kunna gå att skita i söndagen, i allt, och låta skolan börja, innebandyn börja och bara släppa taget och gå vidare. sen är det andra dagar som jag vaknar och känner mig så ynklig och skulle kunna krypa på mina bara knän för en liten stunds sällskap där man kan låtsas att jag faktiskt är omtyckt på det där speciella sättet.
det är så äckligt. och fjantigt. helst av allt hade jag velat att allt varit som förut, att det inte varit så att det skulle bli en veckas frånvaro och att allt bara rullade på som vanligt. men nu är det inte så. JAG BLIR TOKIG. tre dagar kvar.
alexandra svarar inte. vårdcentralen ringer aldrig upp så jag får komma och kolla upp hälen. johanna svarar inte på msn. jag har inte fått nåt svar på mitt sms. det är höstväder ute. fråga mig inte hur jag känner mig.
söndag. nu, tack.
