when nothing goes right - go left

söndag kväll. jag siktar 3 veckors ledighet framför mig och jag tar mig stunden att blogga lite. mm.

jag har funderat mycket senaste dagarna på dig. och på oss. och jag vet att jag har fått bekräftat att det fanns mer känslor än det vi hade.. om det fanns nåt som innebar känslor.
men iallafall. det finns iallafall nåt där, och det är klart att jag blev så himla glad när du berättade. sen har jag svävat på moln tll och från (ibland är det lite konstig stämning) men det har ändå känts så himla bra om man jämför med hur det var i somras och så. men nu när det har börjat bli seriöst så har jag börjat fundera lite mer. eller inte börjat fundera, det har bara kommit till mig. jag vet hur jag känner för dig och vad jag vill med allt, men jag känner det som att du inte känner samma sak. för skulle du göra det, så skulle du inte prata som du gör. du skulle inte vara sådär reserverad och vilja byta ämne som du gör när jag pratar om oss och känslor, och du skulle inte skämmas för mig ute bland folk och inte erkänna att det är mig du är med när du pratar med nån av dina kompisar. mitt självförtroende är lägre än huden under mina fötter just nu, också för innebandyns skull där jag bara får kritik och inte ens får plats i avlastningsfemman idag. jag mår åt helvete på den fronten just nu, och när jag sen inte känns värd att nämnas, eller när jag är "för dålig" för att få vara med dig, så känner jag mig bara som en hög med hästskit som man inte vill ta i med tång. jag orkar inte att vara dålig på ännu ett hörn av mitt liv när allt jag behöver är nån som är stolt över den jag är och är stolt över vad jag gör. med dig är allt tvärtom. jag känner att jag inte räcker till på nåt stadium (förutom ett, och där betyder det bara nånting för killar) och att jag är något man gömmer för att man inte vill visa upp mig. jag klarar inte ens av att vara stolt över mig själv, och när folk omkring mig som ska "påstås gilla mig" inte vill erkänna vem jag är för andra människor omkring oss så vill jag bara gå och dö. jag är sämre än dig helt enkelt. och ibland kan jag känna att vad jag behöver just nu är någon som verkligen är stolt över rmig och vill visa upp mig för hela världen, och när det behövs som mest så är jag bara något pinsamt.
jag nämnde för några veckor sedan att jag försökt komma över dig så många gånger det här året, men jag blev helt avfärdad när jag berättade det. idag är en sån dag då jag skulle vilja radera ditt nummer ur telefonboken, ta bort alla jävla blogg- och diariuminlägg där jag skrivit nåt om dig eller vadfansomhelst om oss. det skulle göra så jävla ont om jag tog det steget men långsiktigt skulle det vara exakt vad jag behövde. börja om från noll. jobba mig upp igen, själv. att slippa vara beroende av hur du varit mot mig - jag kan sväva på moln om jag fått ett fint sms eller haft ett mysigt telefonsamtal med dig under dagen, och allt känns bara hur bra som helst.
har du däremot varit lite reserverad och inte svarat på mina sms och mina budskap som jag försökt ge så faller jag tillbaka till den där deppiga lunken som jag haft var och varannan dag sen den 16e december. det tar på fysiskt så jävla mycket. och jag vet inte om det skulle vara jobbigare att släppa taget eller fortsätta på som jag gör nu. båda två gör lika ont. allt känns bara så påfrestande när jag tänker på dig. det är inte lättsamt eller glädjefyllt som det borde vara. det känns ansträngande, påfrestande, och jävligt sorgligt.
och om du inte säger nånting nu, eller snart, så tror jag faktiskt att du aldrig kommer kunna känna för mig som jag känner för dig. och då kanske det är dags att släppa taget efter 4 turbulenta år. isåfall är det dags.

mycket möjligt är iallafall att jag kommer ta bort det här inlägget. men det känns som att jag behöver få inse allt det här själv, ibland räcker det inte till att det cirkulerar runt en känsla man har i huvudet. ibland måste man få det skrivet på papper också, så man får se med sina egna ögon hur allt egentligen ligger till. och nu vet jag.