En saga om ett beeptest
det var en gång ett beeptest. ångest, illamående och stela ljumskar. elva plågsamt långa minuter då jag krigade mot mitt ege psyke. det kanske låter som en dåligt skrivet neurotisk dikt, men jag har inga bättre ord för det. man slängs emellan hopp och förtvivlan när en röst säger till en att det gör ont i lungorna, det är syra i benen och att jag aldrig komma klara de resterande 4 minutrarna. men en annan röst talar också, och gör att det inte känns lika stumt i benen och säger att det känns rätt okej ändå, att jag har flås kvar för de sista svängarna. och det som är avgörande i kampen mellan det goda och det onda(alltså ont i benen) är när jag tänker att jag kommer bli så jävla förbannad på mig själv om jag inte krigar de sista 20-30 svängarna och tar ut mig till 110 procent. jag vet att jag kommer ångra mig efteråt, och vetskapen om att jag kommer behöva GÖRA OM SKITEN en gång till isåfall gör att jag kämpar ännu lite mer eftersom jag aldrig i hela mitt liv vill göra ett till beeptest om jag kan undanstyra det. så jag springer en sväng till. och en till.
vid mitten på 9 då den onda rösten i huvudet börjar få ett stort övertag hoppar molin in bredvid mig på malins plats där hon gett upp för ett tag sen. haha, skrattar den onda rösten och får mig att inse att det är nu personerna bredvid mig börjar knäckas och hoppar av en efter en. snart är det säkert min tur. men molin springer bredvid mig och skriker att jag ska ta i lite till, att jag börjar missa den sista metern till linjen. hell no tänker jag. jag kan ta igen det. samtidigt som lingon ropar att det är 20 längder kvar börjar jag räkna ner i mitt huvud. 20..19..18..17.. och efter 15 försvann jag. minnet är helt blankt och jag har något utav en blackout fram tills jag hör sophia ropa att jag bara har 5 vändor kvar. 5 vändor? kan det stämma? jag springer och känner att det börjar ta emot efter ett par, men det är så nära.. 2... 1.. en till nu... och jag klarar faktiskt av att ta i lite till under sista halvan på den sista svängen för att hinna fram till pipet. jag dyker mot golvet. ett avgrundsskrik som låter mer skräckfyllt än glädjande kommer från min mun. några tårar av lättnad rinner. jag hör hur rösten med den australienska dialekten säger monotont "11.2... 11.3...". och då vet jag att jag klarade det.
vid mitten på 9 då den onda rösten i huvudet börjar få ett stort övertag hoppar molin in bredvid mig på malins plats där hon gett upp för ett tag sen. haha, skrattar den onda rösten och får mig att inse att det är nu personerna bredvid mig börjar knäckas och hoppar av en efter en. snart är det säkert min tur. men molin springer bredvid mig och skriker att jag ska ta i lite till, att jag börjar missa den sista metern till linjen. hell no tänker jag. jag kan ta igen det. samtidigt som lingon ropar att det är 20 längder kvar börjar jag räkna ner i mitt huvud. 20..19..18..17.. och efter 15 försvann jag. minnet är helt blankt och jag har något utav en blackout fram tills jag hör sophia ropa att jag bara har 5 vändor kvar. 5 vändor? kan det stämma? jag springer och känner att det börjar ta emot efter ett par, men det är så nära.. 2... 1.. en till nu... och jag klarar faktiskt av att ta i lite till under sista halvan på den sista svängen för att hinna fram till pipet. jag dyker mot golvet. ett avgrundsskrik som låter mer skräckfyllt än glädjande kommer från min mun. några tårar av lättnad rinner. jag hör hur rösten med den australienska dialekten säger monotont "11.2... 11.3...". och då vet jag att jag klarade det.
the end.
Kommentarer
Trackback
