when nothing goes right - go left

Jag är så trött. Så många intryck i min hjärna, så mycket smärta i kroppen och svett som runnit. Att få höra sin nationalsång inför flera tusen tysta personer. Alldeles för många och starka känslor som gjort kullerbyttor i kroppen och huvudet under loppet av en hundradels sekund. Många goda öl, ett fnitter när jag såg mig själv och laget på tv:n. Skratt, tystnad, ilska och tårar tillsammans med vänner som känner mig innan och utantill och goda vänner jag just lärt känna. En fantastisk stad där vi hade våra fantastiska föräldrar. Lättande på blåsan på Karlsbron(jag fick till slut se den välkända turistattraktionen). Oändligt många timmar i en buss genom Europa. En tung silvermedalj runt halsen. Att somna i ett annat hotellrum. Att vinka hejdå till sin onyktra målvakt kl 8 en måndagmorgon. Att kräla i sin egen och andras skit, inte tvätta sina kläder efter 9 matcher och jämföra svettlukt med varandra. Att aldrig mer vilja dricka kolsyrat vatten eller äta pasta bolognaise.

Att inse att The Hangover är världens bästa film att se morgonen efter en festlig natt i Prag.

Att inse att en vecka som denna inte kommer ofta, och börja sakna sina lagkamrater en timme efter att man lämnat bussen.

Jag längtar till träningen på torsdag.